Emma Häkki arbetar i gränslandet mellan kollage, måleri och teckning, i hennes bildvärld blandas färg och form med mycket humor, lite mörker, satir och konstigheter. Kungen och hans familj är en återkommande inspirationskälla.

”Kollagekalas” är en färgstark manifestation av hennes passion för urklippens skarphet som tillsammans med måleri och tecknade figurer skapar miljöer som bara finns i fantasin.

Vernissage: 17/4 kl 17-20.00 på Lux i konstnärens närvaro

17 april – 20 juni 2026

Daveys arbetssätt präglas av eftertanke och dokumentation av betydelsefulla ögonblick. I ateljén utgår han ofta från fotografier som källmaterial. Det ger utrymme för reflektion kring motivens innebörd, samtidigt som det tillåter honom att fokusera på oljefärgens unika karaktär. I processen får färgen i sig en alltmer dominerande roll i verket. Davey målar de motiv som känns viktiga för honom. I kommande utställning visas främst oljemålningar.

Davey är ursprungligen från England, där han studerade fri konst vid Brighton University år 1999 till 2002. Han har målat kontinuerligt sedan dess. För arton år sedan flyttade han till Östersund med sin familj, där han numera lever och verkar.

Vernissage: 6/2 kl 17-20.00 på Lux i konstnärens närvaro

6 februari – 11 april 2026

Camilla Wolgers arbetar med måleri, fotografi och installation. Med oljemåleriet som främsta uttryck skapar hon bildserier där berättelser växer fram ur det nära och platsspecifika – där hon står och går. Tonen rör sig i ett stillsamt vemod, minnen som dröjer sig kvar och vardagliga ögonblick som en gång var självklara.

Wolgers är född och uppvuxen på Lidingö och har sedan 35 år tillbaka varit verksam på Öhn utanför Strömsund. Konsten har funnits närvarande genom hela hennes liv, och i Alla dessa dagar samlas fragment av tid, barndom, familj och tillhörighet. Utställningen rör sig mellan det personliga och det allmängiltiga – det som varit, det som saknas och det som formade oss.

Så här skriver Camilla Wolgers själv om utställningen:

Alla dessa dagar.

Vart tog ni vägen?

Dagarna som kom och gick, omedelbara och självklara.

Vi sa kom! Och de kom utan att fråga varför. 

Så enkelt, så anspråkslöst.

Det är nog doften, doften av damm och av hö, kanske också doften av lustcreme som mitt schampo hette.

 Cannes och det salta havet. Vi slog rekord. Det längsta badet varade i fyra timmar och tretton minuter.

Ljudet av köksklockor och alla bar förkläden.

 Med nivea i ansiktet åkte vi pulka ut på isflaken och snön på lovvikavantarna smakade ylle.

Det bästa; att vara hemligt själv och veta att hela familjen fanns inom räckhåll.

Vi var samlade, en familj.  Bara vi.

En hammock.

Likt en oas där alla andades ut. Man gick in i sig själv för en stund.

Tvätten bland poppel.

Vanilrån och apelsinsaft.

Två bröder, äldre, som tyckte jag var för liten.

Kvällsläsning av favoritboken; Matulda och Megasen.

Bollen, vilken uppfinning!

Detta biljardbord.

Röd sammetsklänning och svart skinnjacka.

Vägen till skolan och tåget man skulle hinna med.

Jag fick sluta med att säga godnatt till var och en av mina mjukisdjur då det började ta en haltvimme innan jag var klar. Kom på att jag kunde säga godnatt till alla samtidigt.

De vuxna hade starka parfymer och sa att man hade vuxit.

Söndagpromenader i obekväma finkläder med tant Märta när mamma skulle vila.

Ursula, en av våra tyska barnflickor lärde mig säga kaputt.

Samlingar av frimärken, kapsyler, varpstenar och djurens värld bilder.

Telefonhörnan. Man svarade med sitt telefonnummer; – 7663100. Gjorde jag det?

Många är saknade.

Fint liv.

Ett vemod i dur liksom. 

De är nog vad den här utställningen handlar om.